I mörker trevade jag fram men nu ser jag ljuset. I mörkret såg jag inte vad som var vad, men nu avslöjar det tilltagande ljuset alla former och färger. I mörkret utan rymd och fågelsång jag matades till sömn, till dödens dvala. Men nu i denna färgers festival, i den uppåtgående solen i livets segertåg …
Monthly Archives: March 2010
Vadhelst av ömhet
Låt ej hat ditt sinne svärta det kan bara föda smärta. Den som sårar och bedrar kanske själv det värre har. Dumt att vara snar att klandra alla är ej lik varandra. Sårbar värnlös är nog den som är rädd för kärleken. Som låter hatets ogräs gro där kärlekstankar borde bo. Nu som förr är …
I askan efter branden
När glöden svalnat och ropen tystnat finns i askan kvar en sällsam diamant. En Spegel för stjärnhimlens strålar. Den oförgängliga bron mellan var, är och blir. På silvervita floden går färden mot det evigt eviga.
Osminkad
Bakom livets mirakel diffust bakom din spegelbild framträder dödens mysterium. Sanningens osminkade ansikte, med kåpan halvt neddragen över tomma ögonhål lurar han som en rovfågel. Gammal som livet men säker på seger. Hänsynslöst framträder han i olika skepnader. Ett älskat barn, en liten syster, en mor, en far. En våldsam katastrof, ett krig ingen undgår. …
Ur smärtan
Ur smärtan föds min dikt. Som blanka tårar faller orden ned på mina ark, blir meningar och sanning, Meningarna lindrar min sorg. Sanningen blir lättare att förstå.
Havet
Havet brusar upp hotfullt skrämmande. Stranden värjer sig kommer inte undan. Våldtas gång på gång. För att sedan smekas och lugnas av mjuka vågor, kyssande, viskande vågor som åter brusar upp och våldtar igen. Stranden får alldrig ro.
Soltecken
Skulle jag gått efter egna mått, följt min egen stjärna ? Accendenten jag fått har jag försmått, övergett den gärna. Från födseln vi har ett soltecken var. Tecknet är vår stjärna. Följde vi den var och envar så fick våra gåtor och frågor ett svar.
Tid
En sekund en månad år eller en evighet. Tid har varit. Framför är det jag anar. Glädje och sorg skall korsa min tid, mitt medvetande. När tiden är slut förstår jag att det som syntes mitt bara var ett lån och om en evighet är det ingenting.
Karusellen
I svindlande svängar går livets karusell. Den lilla clovnen vill hoppa av, men det finns varken handtag eller broms. Redlös, förskräckt och yr snurrar han vidare. Svänger hit och dit. Förbannar sig själv för att han köpte biljetten. Tiden är uträknad nu hjälper varken tårar eller böner. Han klamrar sig fast och blundar. Vid tidens …
På inget vågar jag tro
Måste jag söka i evig tid ? Drömma om kärlek och inre frid. Längtar och lever – visst finns jag till. Men inget i världen tycks bli som jag vill. Klättrar jag upp så ramlar jag ned. Störtar handlöst och skadas allt mer. Aldrig jag tror att jag finner ro. På inget i världen vågar …