Finns där någon?

Vart tog mina tårar vägen
vem tog min befriande gråt
vem trampade på varje sägen
och gjorde mitt hjärta så hårt ?
Vem gav mig så tunga bördor,
så tunga att bära på
att jag tappade hoppet på vägen
så jag ej mera kan tro
att jag någonsin finner
lyckans och kärlekens bro.
När alla bojor brister
när mitt hjärta slutar att slå.
När jag stapplat dom sista stegen,
får jag äntligen vila då ?
Finns där någon förklarning
som stillar min sorg
– ger mig ro ?

Skiftningar

Ljusa dagar,
mörka dagar.
Dagar med musik
och dagar
som är ljudlösa.
Livets väg
till förgängelsen.
Sök ditt ljus !
Allt är inte mörker
och för att veta vad
ljus och glädje är
måste man också
uppleva mörkret
som en del av livet.

Svanen

Den vita svanen
glider stolt över
Tuonelas  spegelblanka vatten.
Skymningen är ljusblå.
I   träden hörs  en vemodssång.
Svanen lyfter sitt huvud
och lämnar sin spegelbild
efter sig.
Oförskräckt glider den
in i evigheten
sökande sitt ursprung.

Andromeda

Se – där uppe
bland stjärnhimlens
miljarder galaxar
finns Andromeda.
Svindlande tanke –
släpp sinnena lösa.
Följ med på en resa
i tid och rum.
Från Vintergatan
till Andromeda
ljusårs resa
på ett ögonblick till
evighetens trädgård,
oasen för våra drömmar.
Ett ögonblick tillbaka
och där
i mikroskopets djup
finner vi
Andromedas tvilling.
Också dit är resorna fria.

Frihetens vindar

Det går en vind omkring vår jord.
Gränslöst fri går färden.
Från mjuka toner till vild orkan
stämmer den upp sin lyra.
Nog hör vi suset och stormens tjut
men vad har vinden för talan ?
Visst vet väl den som så vida far
att världen är sorgsen och sårad.
Den far med bud från land till land
överallt i världen.
En vemodssång i krig och nöd.
Smeker mjukt en sårad kind
och svalkar den heta pannan.
Far sedan åter med storm och tjut
ut på den eviga färden.
En ständig bön den med sig bär
om fred på jord och en enda här.

Den långa resan

Märklig är vår väg
min kära —
över solbelysta dalar
genom skuggor
upp till himlar
går vår färd.
Sedan ned vi åter dalar.
Skrattar, gråter –
när vi till den
snäckbeströdda stranden
vänder åter.
Efter ljusårs resa
kan vi åter
lyfta våra händer upp
i tack och bön.

På vallen

En vindpust leker I fönstret
tafatt med vit gardin.
I falnande glöd ser jag mönstret
av barndomens knytt och glin.
En gång så nynnade skogen
samma vaggsång för mig som i dag.
Samma måne alltid trogen
såg till mig ett litet tag.
Nu blinkar en liten stjärna,
en stjärna utan namn.
Den vet att jag nu gärna
går in i nattens famn.
Snart sover jag och katten
fast näcken tar sig ton.
Att knytt har dag om natten
stör inga fågelbon.

Den jag en gång var

Liten sorgsen flicka
längtar bort från mig.
Längtar hem till ängen
till blå förgätmigej.
Saknar stora skogen
bad och solvarm sand.
Varma lyckostunder
vardagstrygga band.
När livet ger mig törnar
när vinden piskar hårt.
Hör jag hur du gråter
– att du har det svårt.
Tack min lilla flicka
för att du stannar kvar.
Så länge som jag lever
är du den
– jag en gång var.