I tidig vår så full av hopp
växte liten blomma upp.
Så ung och skir med klockig kjol
en liten blyg viol.
Tätt intill en tistel stod
vid hennes nätta fötter.
Stor och tungsint stod han där
blev i blå violen kär.
Väx upp viol se så slå ut,
låt dina knoppar brista.
Du skall bli min brud till slut
och aldrig skall jag dig mista.
Så ensam blev violen sen
när tisteln skymde solens sken.
Utan glädje, utan tröst
fick hon stå där fram till höst
då blad och blommor föll.