Så oändligt kär

Aldrig lyckan är så stor
som den dagen man blir mor.
Äntligen så är han där
blir sin mor oändligt kär.
Så går en stund, en tid på jorden.
Han lär sig gå och första orden.
Snart han nästan vuxen är
den hon har så kär,  så kär.
Sedan finns han inte mer
aldrig mer hon återser
den som för henne ändå är
så oändligt kär.

Du reste bort

Jag stannade kvar
när du reste bort
på skummande hav.
Ditt liv blev så kort.
Jag tänder ett ljus
när stormen slår hårt.
Dyrkar din bild
och sväljer min gråt.
Vemodigt ensam
på ödslig strand
förnimmer jag ännu
din värmande hand.
Ser dina ögon himmelsblå.
När havet som lagt sig
viskar så
Glöm inte bort
att du ändå har.
Din älskades bild
och minnena kvar.
Bär dom till tröst
i ensamma dar.
Jag torkar en tår
släpper din hand,
följer vår stig
går upp emot land.

Sömnlös natt

Ensam —
men ändå inte
väntar jag på gryningen.
Denna sömnlösa natt
går mina tankar
vida omkring.
Sökande, frågande
kan inte förstå.
Ser fjärran länder,
främmande människor.
Men ingenstans
skymtar jag dig.
Jag vill hoppas och tro
att du inte är förlorad.
Sorgen vill utplåna
tron och hoppet,
men kärleken finns kvar
så länge jag lever.

Var finns du?

Var du än är
så har vi samma sol
samma måne
och stjärnorna.
På dagen söker jag dig
med solens ögon.
På natten
tar jag månen till hjälp.
Kan en fågel
på sin långa färd
bära fram en hälsning
till dig min älskade son ?
I min maktlösa kamp
finns ingen tröst.
Men i mitt hjärta finns ännu
ett vacklande hopp.
Trots att tiden går
det blir höst, vinter och vår.

Mormor

Vad finns skrivet
bakom väna anletsdrag ?
Vad blev dig givet
under vandringsdag ?
Berätta – jag vill lyssna,
hälla ömt en ådrad hand.
Låt inte sagorna få vissna,
visionerna om lyckans land .
Visst har alla gömt,
har vackra minnen kvar.
Om det dom en gång drömt,
om det som en gång var ?

Kärlek är

Kärlek var en liten hand
och din första lilla tand.
Dina ögon och ditt skratt.
Gråt och magknip varje natt.
Blöjor, välling, bajs och kiss
känns som om det var helt nyss.
Nu är min kärlek fjorton år,
i sin första tonårsvår.
Lycklig, glad med rosig kind.
Far omkring som vårens vind.
Kärlek är att tro och hoppas
att min lilla ros får knoppas
och att hon sen i blomning står
i många rika lyckoår.

Liten flicka

Liten flicka fjorton år
klipper av sitt långa hår.
Går på disko är så stor.
Lånar mammas nya skor.
Gillar killar, dans och hästar.
Mycket, mycket mera frestar.
Mamman ängslas, oro känner
när lillan går med sina vänner.
Sedan när hon kommer åter
är det så hon nästan gråter,
kramar om sin lilla skatt
sedan säger de God Natt.

Kunde jag ge dig

Din hand så mjuk
din kind så len
i hjärtat unga drömmar.
Kunde jag ge dig solen.
Kunde jag ge dig trygghet.
Kunde jag ge dig
av min erfarenhet.
Kan bara hoppas att
livets törnen
inte skall skada dig.
Att du skall förstå
att min famn
alltid står öppen.

Konfirmand

Med glädjetårar
och hjärtat fyllt
av ömhet
sitter jag i den
blomsterprydda kyrkan.
Ser min son
konfirmeras.
En högtidsstund
fylld  av
stillhet och frid.
Vitskrudad, lugn
och allvarlig
går han fram
för att fullfölja
det första
självständiga beslutet.

Brum – Brum

Nog är du ruskigt gammal och sliten.
Dig har jag haft sen jag var liten.
Ändå vill jag aldrig dig mista.
Ännu står du högst på min lista.
Jag måste lära mig krypa och gå
så att jag fram till dig skulle nå.
Sedan fick du varje kväll
ligga intill mig tyst och snäll.
Tänk så skönt vi hade det då
när vi båda var mycket små.
Sen växte jag upp
och vi gjorde små hyss.
Det känns som det varit alldeles nyss.
Du om någon borde ju veta
att efter en trognare vän får man leta.