En vindpust leker I fönstret
tafatt med vit gardin.
I falnande glöd ser jag mönstret
av barndomens knytt och glin.
En gång så nynnade skogen
samma vaggsång för mig som i dag.
Samma måne alltid trogen
såg till mig ett litet tag.
Nu blinkar en liten stjärna,
en stjärna utan namn.
Den vet att jag nu gärna
går in i nattens famn.
Snart sover jag och katten
fast näcken tar sig ton.
Att knytt har dag om natten
stör inga fågelbon.