Greta Jadinge Dikter

Måla du lilla konstnär
Strö stjärnor på mörka moln
Låt månen få silverstrålar
och älvorna gyllene hår.
Det kostar inte så mycket
men glädja mången du får.
Så måla med lätta färger
en skimrande värld i det grå.
Du får solen och månen att lysa
ibland sker det på samma gång.
Vad gör det väl om vi drömmer
om en värld fylld av glädje och sång.
Så låt dina ögon få stråla
när glädjen du målar ned.
Håll färgerna rena och klara
låt inte dom mörka bli med.

Vår natur så nyckfull är,
ändras utav allt vi lär.
Speglar av vår tid vi blir.
Bort ifrån oss allting flyr.
Att känna vördnad inför livet
är i naturens lagar skrivet.
Hjärta, hjärna hand i hand
hitta hem i eget land.

I tidig vår så full av hopp
växte liten blomma upp.
Så ung och skir med klockig kjol
en liten blyg viol.
Tätt intill en tistel stod
vid hennes nätta fötter.
Stor och tungsint stod han där
blev i blå violen kär.
Väx upp viol se så slå ut,
låt dina knoppar brista.
Du skall bli min brud till slut
och aldrig skall jag dig mista.
Så ensam blev violen sen
när tisteln skymde solens sken.
Utan glädje, utan tröst
fick hon stå där fram till höst
då blad och blommor föll.

Norrland
aldrig sviker jag dig
underbara skönhetsdrottning,
med din vita brudklänning
och din fladdrande
färggranna sommarkjol.
Få leva så nära himlen
i den storslagna naturen.
Gå i din famn
i orörd stillhet.
Se den blåa himlen spegla sig
i tjärnens djupa vatten.
Vandra på djurens stigar
i trollskogens dunkel.
Kanske fånga en forell.
Se solen som vägrar gå ned.
Var på vår jord
finns en skönare plats ?

Norrsken
gnistrande klar vinternatt.
I en rytmisk balett
böljar spektrums färger
till himlaorkesterns
mäktiga toner.
Jordens andetag !

I natt såg jag den,
tavlan jag älskar.
Månen i all sin glans,
strålarna sökte mig.
Lycklig såg jag
att den fanns där
och var verklig.
När den gick upp
över taken
lyste den
bara för mig.
Jag följde strålarna
upp till auran,
stannade där
och följde med
så länge
mina ögon var vakna.

Stelt sträcker träden ut
sina kala armar.
Ännu en svag dallring
när fågeln slår sig ned.
I vinterns stelhet
kryper livet in i stammen
till tryggheten och vintervilan.
Årsringarna fullbordas
träden somnar in lungt och tryggt
i en lång mörk natt.
Drömmer ljuva drömmar
om våren och värmande sol.

När himlen är mörk
utan stjärnor och måne
pressas vi mot jordens yta.
Luften blir tung att andas
och världen krymper.
Men med slutna ögon
ser vi igenom molnen
in i den oändliga rymden,
där friheten och ljuset finns.

Tidig morgon
vår i en nyvaken stad.
Vinterns bojor lossnar.
Ulliga moln skingras.
Pulserande skvalp
från fria vatten
vaggar dom första
rofullt förankrade fartygen.
Det doftar vår
från den nytjärade roddbåten
och smältvattnet.
Staden har fått liv.

Med brak och dån i vredesmod
bryts isen upp i älv och flod.
Som lossad utav Ymers hand
släpper bojan älvens strand.
Sedan efter våra stränder
någon gång det också händer,
att den på sin väg kan skada
brygga, strand och bondens lada.
Bonden står där så bestört
när strömmen med sig ladan fört.
Andra får sig också akta
en vårflod kan ju ingen sakta.
Slut är sedan dramatiken
när isen har nått Bottenviken.