Greta Jadinge Dikter

Låt ej hat ditt sinne svärta
det kan bara föda smärta.
Den som sårar och bedrar
kanske själv det värre har.
Dumt att vara snar att klandra
alla är ej lik varandra.
Sårbar värnlös är nog den
som är rädd för kärleken.
Som låter hatets ogräs gro
där kärlekstankar borde bo.
Nu som förr är livets gåta
älska, glömma och förlåta.
Vadhelst du än av ömhet gör
lämna ingen utanför.

När glöden svalnat
och ropen tystnat
finns i askan kvar
en sällsam diamant.
En Spegel
för stjärnhimlens strålar.
Den oförgängliga bron
mellan var, är och blir.
På silvervita floden
går färden
mot det evigt eviga.

Bakom livets mirakel
diffust
bakom din spegelbild
framträder dödens mysterium.
Sanningens osminkade ansikte,
med kåpan halvt neddragen
över tomma ögonhål
lurar han som en rovfågel.
Gammal som livet
men säker på seger.
Hänsynslöst framträder han
i olika skepnader.
Ett älskat barn,
en liten syster,
en mor, en far.
En våldsam katastrof,
ett krig ingen undgår.
Livets mirakel
och dödens mysterium
går hand i hand.

Ur smärtan
föds min dikt.
Som blanka tårar
faller orden ned
på mina ark,
blir meningar
och sanning,
Meningarna lindrar
min sorg.
Sanningen blir
lättare att förstå.

Havet brusar upp
hotfullt skrämmande.
Stranden värjer sig
kommer inte undan.
Våldtas  gång på gång.
För att sedan
smekas och lugnas
av mjuka vågor,
kyssande,
viskande vågor
som åter brusar upp
och våldtar igen.
Stranden får alldrig ro.

Skulle jag gått
efter egna mått,
följt min egen stjärna ?
Accendenten jag fått
har jag försmått,
övergett den gärna.
Från födseln vi har
ett soltecken var.
Tecknet är vår stjärna.
Följde vi den var och envar
så fick våra gåtor
och frågor ett svar.

En sekund
en månad
år eller en evighet.
Tid har varit.
Framför
är det jag anar.
Glädje och sorg
skall korsa min tid,
mitt medvetande.
När tiden är slut
förstår jag
att det som syntes mitt
bara var ett lån
och om en evighet
är det ingenting.

I svindlande svängar
går livets karusell.
Den lilla clovnen
vill hoppa av,
men det finns
varken handtag
eller broms.
Redlös,
förskräckt och yr
snurrar han vidare.
Svänger hit och dit.
Förbannar sig själv
för att han
köpte biljetten.
Tiden är uträknad
nu hjälper varken
tårar eller böner.
Han klamrar sig fast
och blundar.
Vid tidens slut
stannar karusellen.

Måste jag söka i evig tid ?
Drömma om kärlek och inre frid.
Längtar och lever –
visst finns  jag till.
Men inget i världen
tycks bli som jag vill.
Klättrar jag upp så ramlar jag ned.
Störtar handlöst
och skadas allt mer.
Aldrig jag tror att jag finner ro.
På inget i världen vågar jag tro.

Vart tog mina tårar vägen
vem tog min befriande gråt
vem trampade på varje sägen
och gjorde mitt hjärta så hårt ?
Vem gav mig så tunga bördor,
så tunga att bära på
att jag tappade hoppet på vägen
så jag ej mera kan tro
att jag någonsin finner
lyckans och kärlekens bro.
När alla bojor brister
när mitt hjärta slutar att slå.
När jag stapplat dom sista stegen,
får jag äntligen vila då ?
Finns där någon förklarning
som stillar min sorg
– ger mig ro ?